Bibelförklaringar till Första Moseboken 12–22
Hoppets förbund – Gud och Abraham (1 Mos 15:7–21)
Paul J. Bucknell
Hoppets förbund – Första Moseboken 15:7–21
Äktenskapet är ett märkligt förbund där en människa avstår från friheter som hon har kämpat för att vinna och binder sig till en annan människa i hopp om något större, något som nästan inte går att uttrycka. Tillgångar förenas, uppoffringar görs och åtaganden bekräftas. När man frivilligt avstår från en del av sin frihet öppnas en djup möjlighet att utforska och upptäcka själva kärleken. Vem kan helt fatta dess gåtfulla skönhet? Detta avslöjar både människans särskilda behov och hennes högsta längtan.
Gud använder samma mönster för att visa hur han drar människor till sig. Har du någonsin undrat varför du blev kristen? Varför valde du att avstå från rätten att leva enbart för dig själv och i stället leva för Gud? Vad fick dig att fatta det beslutet? Och varför blir inte fler människor kristna när löftet är så stort?
En del av de största problemen bland kristna uppstår därför att de inte inser att de hör till Kristi kropp och att hela deras vilja nu ska inriktas på att behaga honom. Om församlingen är svag kan det bero på att hon fortfarande håller fast vid den tid då hon levde efter eget gottfinnande, innan hon mötte Kristus. Om hon är stark beror det på att hon har överlåtit sig åt att leva för Kristus och dö bort från sin tidigare självbestämmanderätt. Hoppet genom Guds förbund i Kristus för med sig verklig kärlek, hopp och frihet.
A. Valet – att avstå från frihet för ett större hopp
Att bli kristen liknar på ett sätt att gifta sig: vi avstår från rätten att alltid bestämma själva, men får samtidigt förmånen att tjäna andra människor. Den som blir kristen får en ny identitet. Ju längre man fjärmar sig från äktenskapets ursprungliga tanke, desto mer riskerar det att bara bli två människor som bekvämt bor tillsammans. På samma sätt lämnar den kristne sina egna önskningar bakom sig för att i stället söka Kristi vilja. Livet har ett större syfte än att bara handla om en själv.
Vad får någon att frivilligt avstå från gamla friheter? Hoppet. Man gifter sig därför att man förväntar sig något bättre av den nya relationen än av livet som ensamstående. Detsamma gäller för den kristne. Vi lämnar mindre friheter bakom oss därför att vi har funnit ett större hopp i att känna och följa Kristus.
Gud kallade Abraham ut ur hans hemland, bort från dess gudar, föreställningar, vanor och levnadssätt. Om vi låter våra begär styra oss i stället för att göra det som är rätt, är vi inte verkligt fria. Våra känslor, begär och omständigheter börjar då behärska oss. Jesus beskriver en annan slags frihet:
”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.”
Gud befriar oss för att vi ska kunna älska andra och leva enligt hans goda vägar. Hans väg till frihet är motsatsen till det världen ofta lär: den omfattar självförnekelse. Världen talar högt om frihet men sitter samtidigt fast i begärens och lustarnas bojor.
När världens löften till slut visar sig otillräckliga börjar vi söka hopp någon annanstans. Jesus säger:
”Saliga är de som är fattiga i anden, för dem tillhör himmelriket.
Saliga är de som sörjer, för de ska bli tröstade.”
Det Kristus erbjuder är långt större än vad världen kan ge. Abraham är ett föredöme i tro: han satte Gud högre än sina band till världen.
B. Förbundet – Gud förbinder sig till Abram
Abraham visar vägen genom sitt exempel på tro. Han värderade Gud högre än sina band till världen. Låt oss därför se närmare på det förbund Gud slöt med Abraham. När Gud vill utföra något stort bland människor bekräftar han ofta sin trofasthet genom ett löfte, eftersom vår egen tro är svag. Han gör det för att stödja oss i vår svaghet. Människor bryter löften, men Gud gör det aldrig.
Ett tydligt exempel är förbundet med Abram i Första Moseboken 15. Genom detta högtidliga förbund band Gud Abraham till sig och lovade att välsigna världen på ett enastående sätt. Vi ser hur detta ytterst uppfylls genom Abrams avkomma (Gal 3:16), Jesus Kristus, genom vilken Gud återlöste ett folk åt sig.
Genom förbundet formade Gud Abrams sätt att se på världen. Abram förstod att han inte längre kunde göra precis som alla andra. Han hade fått en högre kallelse: att leva i enlighet med det förbund som den allsmäktige Guden hade upprättat med honom. I 1 Mos 12:2 säger Gud att han ska göra Abram till ett stort folk, välsigna honom, göra hans namn stort och låta honom bli en välsignelse.
Hur gjorde Gud detta? Genom ett förbund där han kärleksfullt tog initiativet och kom Abram till mötes. När Abram litade på Gud och följde honom, kom Guds välsignelse in i hans liv och nådde genom honom vidare ut i världen. Gud tog initiativet: hans oförtjänta nåd och välsignelse nådde Abram och spreds sedan vidare till andra.
7 Sedan sade han till honom: ”Jag är Herren, som har fört dig ut från det kaldeiska Ur för att ge dig detta land till arvedel.”
8 Han svarade: ”Herre Gud, hur ska jag veta att jag kommer att ärva det?”
9 Då sade han till honom: ”Hämta åt mig en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva.”
10 Han hämtade alla dessa åt honom, styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte.
11 Rovfåglar slog sig ner på de döda kropparna, men Abram drev bort dem.
1. Abram förbereder sig i tro (1 Mos 15:8–11)
Herren och Abram gick igenom flera steg inför förbundsslutet.
Att lyssna till Herrens anvisningar (15:9)
Det är lätt att förbise detta steg. Vi bör alltid fråga om Herren har gett oss vägledning, antingen i allmänhet eller i en bestämd situation. Gud befallde Abraham att hämta särskilda djur som motsvarade hans krav. Det handlade om fem djur, och de beskrivs i 1 Mos 15:9.
Det kostade Abram både tid och pengar. Han satte Herrens begäran först.
Att lyda Herrens anvisningar (15:10)
När vi har lyssnat noga behöver vi också lyda troget. Det finns inte utrymme för kompromisser. Vi kan inte säga: ”Jag har en fyraårig bock här; den får duga.” Nej, det är inte lydnad. Herren hade bett om en treårig get. Abram hämtade djuren och delade dem, enligt det sätt han kände till för att förbereda ett förbund. Fåglarna delade han däremot inte.
Att vänta och vaka (15:11)
Eftersom förbundet skulle slutas på kvällen behövde Abram vänta. Men lägg också märke till vers 11. Han måste se till att förberedelserna inte förstördes.
Abram skyddade offret genom att jaga bort rovfåglarna. Även om vers 11 först kan verka som en oviktig detalj visar den att störningar och avbrott kunde hindra honom från att fullfölja sin lydnad.
12 När solen höll på att gå ner föll en tung sömn över Abram. Då kom skräck och ett stort mörker över honom.
13 Och Herren sade till Abram: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras där man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år.
14 Men det folk som gör dem till slavar ska jag döma. Sedan ska de dra ut med stora ägodelar.
15 Men du själv ska gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder.
16 I fjärde släktledet ska de återvända hit, för amoreerna har ännu inte fyllt sina synders mått.”
2. Gud uppenbarar framtiden (1 Mos 15:12–16)
Under Abrams djupa sömn inträffade flera betydelsefulla händelser. Gud tog nu situationen ur Abrahams händer. Man skulle kunna tro att när Gud lät en av oss falla i djup sömn skulle vi vila tryggt och drömma om himlen. Men i Abrams upplevelse hände något oväntat.
Den skrämmande synen (15:12)
Plötsligt greps Abram av skräck och ett stort mörker kom över honom (1 Mos 15:12). Jag antar att ni alla har haft mardrömmar. Ofta vill man bara vakna. Hur gärna skulle inte Abram ha velat vakna? Men mitt i detta svåra mörker talade Gud.
Profetian (15:13–16)
Gud förklarade för Abram vad som skulle ske med hans efterkommande i framtiden. Orden var en profetia som kunde ge ledning, tröst och stöd under tider av svårigheter.
Här är huvudpunkterna:
- Guds folk skulle leva som slavar i ett annat land under fyrahundra år.
- Gud skulle senare döma det folket.
- Efter generationer av slaveri skulle hans folk få lämna landet med stora tillgångar.
- Abraham själv skulle få sluta sitt liv i frid vid hög ålder.
- I fjärde släktledet skulle hans efterkommande återvända till landet.
Gud förklarade att amoreernas synd ännu inte hade nått sitt fulla mått. Det visar hans tålamod med syndare. Men omvändelsen uteblir kommer hans tålamod till sist att följas av dom. Efter ytterligare fyrahundra år skulle deras synder ha samlats till en sådan omfattning att domen skulle komma (vers 16).
Abram skulle inte få uppleva att de flesta av dessa löften gick i uppfyllelse. Hans tro behövde sträcka sig längre än hans egen livstid. De utlovade efterkommandena, folkets återkomst till landet och slutligen välsignelsen till folken genom Kristus skulle bli verklighet under många generationer. Förbundet gav därför Abram hopp, inte bara för hans närmaste framtid utan för Guds mycket större frälsningsplan.
3. Gud garanterar sitt löfte (1 Mos 15:17–21)
Det mest gåtfulla återstår: vad hände efter solnedgången, när allt hade blivit mörkt? Medan det ännu fanns ljus hade Gud uppenbarat vad som väntade landet och besvarat stora frågor om framtiden. Man kunde tro att allt nu var klart. Men Gud hade sparat den viktigaste delen av sin plan till sist: han slöt ett förbund med Abram.
Hur gick det till? För oss kan det låta märkligt, men det anslöt till ett känt sätt att ingå förbund. En avgörande skillnad ska vi snart lägga märke till.
17 När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla som gick fram mellan köttstyckena.
18 På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ”Åt dina efterkommande ska jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat:
19 keniternas, kenisiternas, kadmoneernas,
20 hetiternas, perisseernas, rafaeernas,
21 amoreernas, kananeernas, girgasheernas och jebusiternas land.”
En rykande ugn visade sig i mörkret – tänk dig en lägereld eller glödande grill – och en brinnande fackla passerade mellan djurstyckena. Vers 18 säger uttryckligen att Herren slöt ett förbund med Abram. Den hebreiska ordvändningen för att sluta förbund betyder ordagrant att ”skära ett förbund”. Den hjälper oss att förstå varför man skar djur i stycken.
Även i Jeremia 34:18–20 nämner Bibeln en förbundsceremoni där människor gick mellan delarna av sönderstyckade djur. Beskrivningar av förbundsbruk från den forntida världen visar hur två parter kunde gå mellan delarna av delade djur. Genom handlingen markerade de allvaret i sitt åtagande och de följder det skulle få om förbundet bröts.
Vad hände då här? Vi ser ingen människa gå mellan styckena. I stället passerar en brinnande fackla genom dem. Facklan representerar Gud. Men Abraham då? Han tycks fortfarande vara i djup sömn. Han får bevittna det som sker men deltar inte aktivt i förbundshandlingen; han tar emot dess förmåner.
Det ger oss två viktiga insikter:
- Gud slöt förbundet med Abraham; Abram gick inte mellan styckena. Löftena vilade därför ytterst inte på Abrams egen prestation.
- Gud ensam gick mellan styckena och visade på ett dramatiskt sätt sin trofasta kärlek och sin beslutsamhet att uppfylla förbundet.
Gud använde en handling som människor i den kulturen kunde förstå men ändrade den avsiktligt. Han visste vad han tänkte göra. Förbundet vilade på Guds vilja och kraft, inte på människans. Gud ville själv bära ansvaret och därigenom få all ära.
Vad var det då för förbund? I vers 18 lovade Herren Abram att hans efterkommande skulle få landet från Egyptens flod till den stora floden Eufrat. Abraham själv skulle inte få hela landet i sin livstid. Det berodde inte på hans egen synd utan på att de folk som bodde där ännu inte hade nått en sådan syndens omfattning att domen skulle komma.
Gud skulle föra sitt folk till ett land där de blev slavar. Ändå skulle han vaka över dem och till sist döma folket som höll dem fångna. När de lämnade det landet skulle han ge dem stor välsignelse. De folk som nu bodde i landet skulle en dag få lämna det, och Gud skulle ge landet åt sitt folk.
Vi kan följa fortsättningen i Bibeln: israeliterna kom till Egypten och förslavades där. Efter fyrahundra år förde Gud dem ut ur landet i den händelse vi kallar uttåget ur Egypten. Där slöt han ett annat förbund med dem, det mosaiska förbundet. Senare besegrade folket under Josuas ledning sina fiender, och under kung David enades landet som Gud hade förutsagt. Gud förblev trofast.
Abram kunde inte längre leva som om han var fri att göra vad han själv ville. Genom förbundet hade Gud bundit honom till sig och gett honom löften att bygga sitt liv på. I tro och lydnad hämtade Abram djuren och lade dem på plats, men det var Gud ensam som gick mellan styckena. Abrams yttersta hopp vilade på Guds trofasthet: det var Gud själv som hade lovat honom detta.
C. Uppfyllelsen – vårt förbundshopp i Kristus
Hur är det då med dig och mig? Har Gud visat oss en bättre väg? Herren har dragit sitt folk till sig genom det nya förbundet. Det skedde inte genom djuroffer utan genom Jesu Kristi blod. På samma sätt som med förbundet med Abram var det Gud själv som planerade och genomförde det nya förbundet. Vi var ännu inte födda, men Gud visade att vi, precis som Abraham, blir frälsta genom att förtrösta på hans frälsande verk.
Han befriade oss från världens slaveri och från våra begärs makt. Ännu viktigare är att han band oss till sig i kärlek. Vi överlåter oss åt att leva för honom, och när vi gör det välsignas vi rikligen. Då kan vi visa hans kärlek och sätta vår Herres vilja högre än vår egen.
Men vad hände med offret? En del inser inte varför Kristus dog. Ja, Guds lamm är det felfria offer som frambars för oss. Han dog för att Gud skulle kunna upprätta det nya hoppets förbund i hans blod och föra oss till sig. Vi var förlorade i våra synder, men han öppnade en väg ut. Han gav oss det allra bästa genom att befria oss från världen och binda oss till sig.
Jesu Kristi kropp blev genomborrad och hans blod utgöts. Genom hans offer förde Gud oss nära. Vid Jesu död brast det stora förhänget i templet i två delar och visade att vägen in till Guds närvaro hade öppnats. Skulle vi då vilja vända tillbaka till världen och våra gamla begär? Nej. Nu ser vi endast till Kristus. Kristus nu. Kristus för evigt.
Studie- och reflektionsfrågor
- Varför hjälper bilden av äktenskapet oss att förstå vad ett förbund innebär och varför vi kan avstå från mindre friheter för ett större hopp?
- Hur ger Johannes 8:31–32 oss ett nytt sätt att förstå verklig frihet?
- Vad lovade Gud Abram, och hur kopplar Nya testamentet dessa löften till Jesus Kristus?
- Vad lär vi oss om tron av att Abram lyssnade, lydde, väntade och vakade?
- Vad uppenbarade Gud i Första Moseboken 15:13–16, och varför skulle dessa löften vara viktiga i senare tider av lidande?
- Varför är det betydelsefullt att det var Gud ensam som gick mellan de delade djurstyckena?
- Hur hjälper Guds förbund med Abram oss att förstå förbundshoppet i Kristus?
Relaterat bibelstudium: Guds sätt att få tron att växa (1 Mos 15) visar hur dröjsmål och lång väntan blev en del av Guds sätt att stärka Abrahams tro.
Fortsätt med del D: Prövningen av Abrahams tro
Bibelcitaten är hämtade från Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15), © Stiftelsen Svenska Folkbibeln och Stiftelsen Biblicum. Fullständiga bibeltexter kan läsas via angivna länkar.