Bibelförklaringar till Första Moseboken 12–22
Guds sätt att få tron att växa (1 Mos 15)
Paul J. Bucknell
Första Moseboken 15 – Guds sätt att få tron att växa
8 I tron lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle komma.
9 I tron levde han i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte,
10 för han väntade på staden med de fasta grundvalarna vars byggmästare och skapare är Gud.
Abram tror på Herren (1 Mos 15:1–6)
1 Därefter kom Herrens ord till Abram i en syn. Han sade: ”Var inte rädd, Abram. Jag är din sköld. Din lön ska bli mycket stor.”
2 Men Abram sade: ”Herre Gud, vad ska du ge mig? Jag går ju bort barnlös, och arvinge till mitt hus är Elieser från Damaskus.”
3 Och Abram fortsatte: ”Se, mig har du inte gett någon avkomling. Så det blir en av mitt husfolk som ärver mig.”
4 Men Herrens ord kom till honom: ”Det är inte han som ska ärva dig. En som kommer från din egen kropp ska bli din arvinge.”
5 Sedan förde han honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.” Och han sade till honom: ”Så ska din avkomma bli.”
6 Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet.
Hur tron växer fram
Gud låter oss möta situationer där vi kan växa i tro och därigenom ta emot mer av hans nåd på ett sätt som gör att hans godhet kan nå fler människor. Tron är avgörande i detta förlopp – inte bara den tro som för oss till Gud från början, utan också den fortsatta tro som lär oss att lita på honom.
Gud hade kunnat ge Abraham en son omedelbart. I stället lovade han Abram många efterkommande medan Abram fortfarande var barnlös. Den som hörde Guds löfte till den åldrande Abram kunde ha skrattat åt honom. Trons utmaning låg till och med i hans namn: Abram betyder ungefär ”upphöjd far”.
Om någon frågade varför Abram bodde i Kanaan kunde han bara hänvisa till Guds löfte. Gud hade sagt att landet skulle tillhöra hans efterkommande. Ändå levde Abram där som en främling och nomad, och han ägde nästan ingenting av det utlovade landet.
Löftet uppfylldes inte året därpå. Till och med Isaks födelse var bara början på uppfyllelsen. Abram fick tro Gud för efterkommande, ett land och välsignelser som skulle bli verklighet långt efter hans egen livstid. I Första Moseboken 15 framgår fördröjningen tydligt: hans efterkommande skulle leva i ett främmande land i flera generationer innan de återvände. Den långa väntan var en del av Guds sätt att utveckla Abrahams tro.
Abraham skulle möta påfrestande tider och själv misslyckas ibland. Men lärdomen är tydlig: Gud upprepade och förtydligade sina löften när omständigheterna tycktes tala emot dem. Så prövades och stärktes Abrahams tro. Än i dag använder Gud väntan, svårigheter och skenbara dröjsmål för att lära sitt folk att lita på hans ord i stället för bara på det som omedelbart går att se.
Gud vill att vår tro ska växa. När han dröjer med vad han har lovat har han inte glömt sitt folk. Han lär oss att lita på den som har gett löftet.
Uppfyllelsen – att blicka framåt
Abraham behövde rikta sin tro långt bortom det han själv skulle få uppleva. Han skulle få se Isak, men inte efterkommande lika talrika som himlens stjärnor. Han skulle bo i Kanaan, men inte få se sina efterkommande ta landet i besittning. Guds löfte skulle fortsätta att utvecklas genom generationerna.
Löftet sträckte sig också mycket längre än till de biologiska efterkommandena och landet. Gud hade lovat att jordens alla släkten skulle bli välsignade genom Abram (1 Mos 12:3). Nya testamentet visar hur detta löfte i vidare mening får sin uppfyllelse i Kristus. Paulus pekar på Kristus som den utlovade avkomman (Gal 3:16), och de som delar Abrahams tro får del av välsignelsen som utlovades genom honom.
16 Därför heter det ”av tro”, för att det ska vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro. Han är allas vår far,
17 som det står skrivet: Jag har gjort dig till far till många folk. Och det är han inför den som han trodde på, Gud som ger liv åt de döda och kallar på det som inte är till som om det var till.
Abrahams efterkommande hjälper oss att förstå hur Guds löfte sträckte sig genom generationerna och till sist nådde alla som delar Abrahams tro.
Den långa väntan var alltså ingen omväg bort från löftet utan en del av det. Abraham måste lita på Gud också för det som skulle ske efter hans död. Diagrammet ovan visar hur löftet fick fortsatta följder genom hans efterkommande. Till sist skulle den utlovade välsignelsen nå folken genom Jesus Kristus. Tron blickar framåt eftersom Guds trofasthet räcker längre än vad vi kan se nu – och ibland längre än vad vi får se under vår livstid.
Hebreerbrevet 11 visar att Abrahams hopp sträckte sig ännu längre. Han väntade på staden med fasta grundvalar, vars skapare är Gud (Hebr 11:10). Hans tro var ytterst inte förankrad i vad han kunde äga på jorden, utan i Gud som hade lovat ett bättre land.
Guds sätt kan sammanfattas enkelt: Han ger sitt löfte, lär oss att vänta, stärker vår tro genom prövningar och fullbordar trofast sina avsikter i sin egen tid.
Eftertanke
Hur har Herren arbetat i ditt liv? Kan du se situationer han har använt för att få din tro att växa? Ju bättre vi förstår Guds sätt att utveckla vår tro, desto lättare kan vi lita på honom under väntan och svårigheter.
Fördjupning: Hoppets förbund (1 Mos 15:7–21) handlar om förbundsceremonin, Guds löfte till Abram och hur förbundet pekar fram mot Kristus.
Bibelcitaten är hämtade från Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15), © Stiftelsen Svenska Folkbibeln och Stiftelsen Biblicum. Fullständiga bibeltexter kan läsas via angivna länkar.